Inte har jag skrivit här. Inte har jag skrivit till studierna. Inte har jag skrivit på den skräcknovell jag lovat att jag ska skriva (eller ska det bli en dikt?). Allt jag har gjort är att titta på Tyler Oakleys videoblogg.
Denna gamla skata blir yngre för varje dag som går.
Jag höll på att inleda det här inlägget med en utläggning om inbördeskriget 1918, men insåg rätt så snabbt hur osmakligt det hade stått i relation med mitt huvudämne. Ändå vill jag dra konsekvensen av den, av den svenskspråkiga överklassen ledda, vita sidans seger i den allmänna konservativa miljö jag verkar befinna mig i.
Men det håller inte heller. Den svenskspråkiga minoritetens politiska sympatier väntar visserligen på en lekmannaanalys. Igår fick jag uppfinna ordet “symbolisk spänningsgeografi” för att beskriva mina upplevelser för en finlandssvensk student. Och med nya ord måste texter sammanställas.
Vidare, och egentligen till poängen. Med mina rumskompisar diskuteras det ibland. Vi har avhandlat det tredje könets introduktion i Tyskland (“Inte alls en milstolpe”) och dumpstring (“Att parasitera på ett system”, “Stöld!”). Mina målade naglar gör dem “suspicious”, och uttrycket “normala sexualiteter” har cirkulerat. Varenda ståndpunkt som inte har grott i kristdemokratisk mylla förbryllar eller chockerar dem.
Jag har tidigare haft som ideal att inte vara explicit politisk. Det är en så tröttsam pose. Så allvarlig. Så trist. Här tvingas jag ständigt vifta med knuten näve. Snart kanske jag börjar bära praktiska byxor och sandaler, slutar föna mitt hår och lägger ned böckerna till förmån för bloggar.
“Just the place to bury a crock of gold,” said Sebastian. “I should like to bury something precious in every place where I’ve been happy and then, when I was old and ugly and miserable, I could come back and dig it up and remember.”
Ja, lite idyll. Rätt så mycket idyll blir det här. Denna gång var det Runsala (eller Ruissalo, som det heter på finska). Det är lätt att se det sköna i saker här.
Och nu; lyrikdags! Äntligen! Har fått läs Diktonius, Björling och Södergran igen. Framförallt Diktonius rytmiska naiva Nietzsche-tematik har slagit mig häpen med förundran idag. 100 sidor av den pumpande koncentration annorstädes funnen i The Waste Land’s öppningsverser har brutit sönder och åter byggt upp mitt arma lekamen. Jag har känt mig som dragen ut genom mitt eget skinn av fiskekrokar, och sedan slagen mot en bordskivas kant som en stämgaffel tills mitt ringande kranium enbart kunde tänka i anaforer.
Jag har känt mig så gammaldags modern. Så apokalyptiskt optimistisk. En pastis på det.
Så himla chockerad av främmande vanor förväntade jag mig inte att bli här, men småsaker har börjat gnaga på mig. Finländare verkar vara så… godtrogna.
Vi har ett kapprum på Arken. Ett helt vanligt med krokar för jackorna. Precis intill entrén. Inga skåp eller sådana bondagegalgar med metallvajrar. Folk hänger sina jackor där när de kommer till skolan, och där hänger de ostört kvar hela dagen.
Jag gick förbi kåren, för jag lyckades inte betala räkningen för mitt studentkort. Kanslisekreteraren var beredd att betala åt mig. Tills vidare.
Jag köpte böcker i en bokhandel. Rabatt kunde fås mot medlemskap i en kundklubb. Jag fick rabatten och blanketten för medlemskapet. “Fyll i den någon gång och kom förbi med den.”
Rakblad hänger inte bakom disk i affären, de hänger vid schampoot inne i affären.
De har stegar upp till taket fastskruvade i väggarna. Stegarna går hela vägen upp från marknivå. De är väl till för underhåll.
Jag har inte hängt ifrån mig min jacka. Jag betalade själv för kortet, till slut. Jag gick inte med i kundklubben. Rakblad har jag inte snattat. Och stegarna? Det är en fucking inbjudan.
Bilden har inget med detta att göra. Men det är allt lite konstigt att ha på sig en hoodie.
Så igår hamnade jag på vad jag tror kommer att bli mitt nya vattenhål: Kirjakahvila, bokcaféet. Det är min diaspora, den fruktbara. Här finns inte svenskan alls. Men! Prideflaggan. Veganmeny. Där såg jag igår en dokumentär om homosexuella kvinnors erfarenheter i Ungern under decennierna före Järnridåns fall. Där fick jag föreläsa om queer för ovetande finnar. Där har de Gadamer, Adorno och Habermas i hyllan.
Där ska jag sitta och läsa imorgon. Kanske skriva lite också. Där känns det verkliga viktigt.
Detta koncept fungerar uppenbarligen inte. Trivial fakta växlar med banal observation. Jag får göra om, göra bättre. Eller i alla fall göra annat. Dagbok kan jag nämligen inte skriva. Det är så… Ja, jag kommer inte ens på en passande referens. Istället:
Helsingfors: pseudo-marmor (putsfasad) och för stora skjortor (besvikelse, men billigt)
Talinn: jugend (sfinxar, faraoner, grodor, drakar, grönt och druvklasar), Beirut på väggen.
Sauna däremellan.
Idag: Skärgården som såg ut som en flod. Muminland sett från vattnet. Andra gången på två dagar. Första schismen bland bytisarna bakom mig. Litteraturvetarplatsen balanserat säkrad (raljerande kring Ivar Lo). Liv: stabilt men i rörelse. Jag lever.
Jag funderar på ett skräck-collage. Socialrealism, egentligen.
Det här är det enda sättet jag orkar uttrycka mig på. Det hade nog blivit bättre med penna.
Så. Gjort.
En stunds tystnad. Dags att göra något åt detta med en snabb genomgång av vad som hänt de senaste dagarna.
Fredag: Tiden för mitt senaste inlägg. Dagen gick mestadels åt samma gamla trista informationstillfällen på Arken (studenthälsa, sportaktiviteter), och mitt minne förlänar inte åt detta något skimmer värt att ödsla på berättelser.
Kvällen, däremot, blir svårare att sätta ord på. Jag var med om… nollningsaktivitet. Typ. Erasmus lokala studentförbund anordnade en sk. “Amazing City Walk”. En hyperbol, visserligen, och även om konceptet i verkligheten låg närmare det banala var det rätt så angenämt. Tanken var att vi skulle gå runt i staden och lösa vissa uppgifter, vilka krävde att vi faktiskt sökte upp dessa platser (varav ett flertal självfallet utgjordes av barer). Mitt “lag” växte konstant under kvällens gång, så vi hann inte ens göra hälften. Efter detta sammanstrålade alla på klubben The Monkey. Ett plebejiskt ställe där musikhöjdpunkterna utgjordes av “Thrift Shop” och “Billie Jean”. Jag tror inte att jag återvänder.
Kulturmöten, dock! Av alla utbytesstudenter är det bara jag som upplever priserna (på rusdrycker osv.) som varande relativt billiga. Här får jag betala 5 euro för något som i Sverige hade kostat minst 70 kr. Mina rumskompisar är inte vidare sugna på att besöka mitt hemland längre.
Lördag: Stranden! Skogen! Vi promenerade. Simmade i kalla Östersjön. Och till slut fick jag äntligen sova, sova och sova ända till:
Söndag: En tom dag, en fri dag. TV-serier och läsande.
Måndag: Min första riktiga fikadag. På Café Art, nere vid Aura, lyckades jag förmå den mest sympatiska av alla jag hittills träffat att slå sig ner en längre stund över en kaffe. Till slut fick jag möjlighet att tala högt om stadens dekor, idylldrömmar. Jag fick citera Wilde och kanalisera Flyte! Min engelska, som jag fram tills denna resa trott vara mycket bättre än vad den är, fick till slut sin lilla engelska prägel jag levt i illusionen om att den haft hela tiden.
Så, till sist; tisdag: Första föreläsningen i kursen “Finlandssvensk litteratur”. Den gör mig både arrogant och orolig. Å ena sidan utgör de teoretiska omständigheterna inga problem, men å andra sidan alla de outtalade förkunskapskraven. Kontemporär finlandssvensk kultur? Det finska språkets ställning under 1900-talet? Lägg till detta alla nya för mig tidigare obekanta författare och vi har säkerställt oss om långa sessioner i biblioteket. Det här kommer nog att bli kul.
Jag fick en tidskrift av en av mina lärare förra veckan (“Finsk Tidskrift, tema: litteratur”), i vilken finlandssvensk litteratur utkommen det senaste året behandlas. Det är där jag vill börja. De brottstycken jag där fått av lyriken som här skrivs gör att jag skattar högt min frånvaro från Sverige.
Igår satt jag på Lenins enigmatiska axlar. Det kanske, i och för sig, inte är så mycket gåtfullt med hans axlar, men deras därvarande sannerligen var; en anakronism gjuten i brons.
Fram och tillbaka har det snurrats de senaste dagarna. Solen har lagt sitt tunga lock över Åbo, och jag har blivit så snurrig att jag inta kan skilja dagarna från varandra. Jag har suttit igenom långdragna föreläsningar med praktisk information för studenter, jag har försökt komma till klarhet om vilka kurser jag ska kunna läsa, jag har skrivit på hyreskontrakt och allt möjligt annat. Som tur är har min vägledning varit god, och hittills har jag inte gått vilse i ovetandet.
Till slut verkar nu dock allting ha ordnat sig. Jag är registrerad på några kurser, och har diskuterat mitt upplägg med folket på institutionen. Nu kan terminen allt få börja på riktigt; jag behöver viktigare tider att passa än för informationen om hur jag aktiverar min studentmail.
Jag ska få läsa litteraturteori, och teoribegreppet ur en tvärvetenskaplig synpunkt. Jag ska få läsa finlandssvensk litteratur och folksagor. Jag ska få läsa dekadens- och idylllitteratur från 1800-talets slut. Jag ska få läsa. Hela tiden. Nu ska bara rätt plats upptäckas för detta syfte. Min egen trädgård.
Dag två avklarad, och med den registrering hos kåren och min första visit på min framtida institution; ett till utrymmet begränsat men med delightfulness överfyllt lite kyffe i det bortersta hörnet på Arken, humanisternas tillhåll på akademin.
Jag har också haft min första rundvandring i staden, och dess arkitektur har fångat mig med sin mångfald. Här samsas nationalromantiskt medeltidsvurmande med helleniserande empir, stående bredvid träbyggen för vilka jag saknar begrepp. För vissa av dem hade Masthuggstårar fallit, och till andra kallas jag av en kärlek utan namn.
En port i jugendstil kröntes med inskriptionen “Omnia vincit amor”. På så sätt är det.
Även naturen har kallat mig, och på en lång promenad begav jag mig i sällskap av en annan utbytesstudent. Av en slump hamnade vi på en stig som ledde oss genom träsk, skog och till slut över vetefält. Det visade sig att vi hade lämnat stadsgränsen bakom oss, och förblindat vandrat rakt in i kvällssolen. Jag kände mig veritabelt älvisk.
Epistulae Ex 